miri

Europe, Sverige, Falun, Hosjöstrand 152...

Kan knappt fatta att jag är tillbaka till verkligheten, det trygga hemmet. För 2 veckor sen var jag i Auckland och när jag tänker på det känns det som om det vore flera månader sen. Har jag ens vart där? Det är sjukt hur fort man anpassar sig till det gamla vanliga igen. Vakna, kolla på TV, sitta vid datorn, kolla på tv igen, sega, äta, sova. Alla platser som ser lika dana ut sen jag åkte men vad hade jag förvåntat mig egentligen. Att hela Falun skulle göra en drastisk förändring på 6 månader och sen vara en mycket mer attraherande stad. Yeah right.

Visst, det var helt underbart att se pappa, syrran och lillebrorsan stå och vänta på mig på Arlanda och sen träffa resten av the family. Sen att komma hem och träffa alla vännerna jag saknat som en galning! Bara att umgås har vart så mysigt, man behöver inte spexa till det så mycket. Något jag insett med att ha varit borta från allt och alla är hur mycket alla dem närmaste betyder för mig. Det har varit många stunder på resan då man varit ensam och filosoferat och tänkt på allt från alla möjliga olika perspektiv. Det senaste året har jag haft dåliga prioriteringar, jag visste om vad jag gjorde men var så fast i det. Ska aldrig bli så igen.

Resandet gör mycket för en, mer än man tror. Speciellt min sista tid i Auckland. Jag har gjort saker jag aldrig trodde jag skulle våga och jag måste säga att jag vuxit som person. När jag tänker tillbaka saknar jag stället som fan, men försöker tänka på att jag mer ska uppskatta tiden jag hade och att leva kvar i det gamla tjänar ingenting till. Nu är mitt nästa mål Australien! Nya tider, nya takter. Jag känner att jag måste ut i världen, jag är inte redo att börja plugga och bli fast. Än är jag inte klar.

Hahaha, kan inte sluta lyssna på All good things comes to an end med Nelly Furtado....Låten är så passande....