miri

Idag skulle jag ta mitt vanliga träningspass för dagen och bestämde mig för att en springtur på elljursspåret skulle vara kanon! Hade varit instängd i mitt rum me nerdragna persienner, en kopp te, x-antal mackor, och One Tree Hill på datorn så jag hade ingen koll på vädret direkt. Sen var det bara på me joggingkläderna, upp på cykeln och åka iväg. Det var en del hotfulla moln men tänkte att så farliga kan de inte bli. Nej då. Började med att göra lite armhävningar och sit-ups. Jag och Danny körde på rejält! Sen börja det dugga lite smått så jag tänkte lika bra att få det överstökat så man slipper bli genomvåt. Det räcker me svetten liksom.

Sen när jag var mitt ute i skogen så långt bort från cykeln man kan komma, smäller det till och det börjar spöregna. Förtvivlad och blöt vet jag inte vad jag ska ta mig till! Ska jag springa till cykeln fort som fan eller ska jag söka skydd under ett träd? Det fick bli alternativ två. Min kondition räcker inte till för alternativ ett. Så jag hukar ner under närmaste tall som inte skyddar ett skit och får lite småpanik att Danny ska dö av regnet så jag måste ta till alternativ ett! Försökte ta en genväg från spåret och ut i vildmarken men det blev knappast nån genväg. Jag kände mig som en flyktig som flyr från krigets eldar med ett skrikande spädbarn i famnen. Det skrikande spädbarnet var för tillfället Fall Out Boy. Jag kollade på marken efter minor och bara väntade på att nått träd i närheten skulle explodera på grund av att ett bombplan håller på att attackera mig.  Och om inte bombplanen träffa mig så var det säkert nån hungrig björn på jakt efter mat. jag kände hur paniken steg i takt me åskan och jag stressade fort som fan, men inte jättemycket genom skogen. Eller okej, jättemycket. Väl framme vid det stora fältet så bestämde jag mig för att ta en annan väg nära tågrälsen för där fanns det stolpar längs med rälsen och då borde ju blixten slå ner i dem och inte i mig. Ett av de första sakerna man lär sig som liten är att inte vara på öppna fält när det åskar och det kommer jag minsann ihåg, man är väl inte dum. Jag hämtade andan ett tag och samlade mod för att våga springa över. Jag hann springa ungefär 3 meter när en stor skräckinjagande padda hoppade framför mig och får mig att skrika som en galning och hoppa 4 meter upp i luften. Jag var redan hypad men efter incidenten med paddan hade jag kunnat springa en mil på tio minuter! Helt dyngsur me hårspray i hela ansiktet som runnit ner från min förstörda frisyr kom jag fram till cykeln. Men ännu var jag inte i säkerhet! Hoppade upp på mitt fordon och cyklade hem fort fort fort. Har aldrig varit så lycklig när jag äntligen var hemma igen. I säkerheten, långt borta från krigets fasor. I made it!

Ibland har jag allt för livlig fantasi...